Två

Det finns två sorters människor. Sådana som skriver och sådana det skrivs om. Saken var väl den att jag ville vara båda två. Men det var lite för jobbigt för en sådan som mig. Jag slutade antingen med det ena eller den andra. Ibland med båda. Var jag ingen då? Eller var jag inget då? Vilket är det värsta ändå?

Att vara en ingen eller att helt enkelt inte vara. Fast att inte vara har inte funkat på väldigt länge. Alltid är det någon vän, någon familjemedlem som drar ut mig i riktiga livet och får mig att glömma att jag inte är någon alls. Sedan är jag tillbaka igen. Förstår du inte hur skönt det var att alltid veta att jag fanns? Min familj, ibland är jag så säker på att de inte riktigt märker när jag försvinner. De tycker det är okej. Tur är väl det, annars skulle jag dö. Att vara med dem när jag självmant vaknat är vackert. Oftast.

En blogg. Och den ska inte styras av det folk vill höra av mig. Den ska vara vacker och självständig och ska tänka som jag.

Eller bli ett virrvarr av allt jag skriver just nu. För jag har hört att det funkar ibland.

ONLY TIME WILL TELL!